Måndag; ny vecka, nya utmaningar.
…ett ord som används av många och ofta. Vad betyder det?
Nya arbetsuppgifter? Samtal med medarbetare om missbruk? Möten med en chef jag inte känner förtroende för? Projektrapportering? Dragning på spanska? Att ta mig till jobbet när jag allra helst vill ligga kvar i sängen? Eller något helt annat?
Det som är lätt för mig är kanske svårt för dig? Det jag gärna skjuter upp gör du kanske utan att ens reflektera.
Vad är utmanande för dig? Berätta!
Om han bara hade… Om hon kunde… Om jag hade sagt…
Hur ofta återkommer du i dina tankar till andras (och ditt eget) beteende?
Det där du ogillar, det som du önskar att en annan person (eller du själv) hade gjort, eller slutat att göra. Hade sagt, eller inte sagt?
Vad gör du med de tankarna?
Låter du dem fara runt som en never-ending-loop?
Eller gör du slag i saken och berättar hur du känner och tänker?
Det vi inte gör klart, men återkommer till och ältar tenderar att stjäla energi. Så vad tror du om att en gång för alla, bestämma dig; frigöra dig: SÄG DET ELLER LÄMNA DET!
Höll en utbildning om mångfald igår, ett begrepp som ofta förknippas med etnicitet.
Kanske är det därför min syn skärps i viss riktning idag?
Tar en jobbpaus i centrala Göteborg, ger mig tid att flanera, shoppa lite. Slås av att under det här året har jag allt oftare fått hjälp, i allt fler butiker, av allt fler unga kvinnor som är närvarande och vänliga. Och talar bruten svenska.
Själv väljer jag hellre ett gott bemötande före perfekt uttal. Vill därför ge en eloge till alla er chefer/arbetsgivare som vågar öppna era arbetsplaster för dess expediter/säljare som hjälper till att stärka ert varumärke. Och bryter normen.
Nu är väl nästa steg att öppna dörren för de unga männen också? Liksom för människor med olika former av funktionsnedsättning, yngre och äldre och alla de andra vi så lätt stänger ute; och placerar i grupper vi sällan ser som självklara i (många olika delar av) svenskt arbetsliv.
Öppnar vi upp kanske vi kan ta ytterligare steg från vi och dom, till vi och vi och vi?!
Hoppas också att alla dessa unga kvinnor – och de som följer efter – får schyssta villkor på jobbet; en riktig anställning med lagstadgad lön, kontrakt och andra delar av den trygghet och de goda förutsättningar som kommer göra att de fortsätter ge precis den service vi alla vill ha. Och ge!
Och alla ni andra chefer, som tänker snävare kring begreppet kompetens; våga öppna upp för nya möjligheter och nya människor.
Hur många chefer och ledare reflekterar över detta; gör du?
Det är en utmaning att skaka hand via mejl, telefon, sms eller blogg (!). Och nästintill omöjligt att se in i andras ögon. Vi behöver också den fysiska närvaron för att verkligen mötas, människa till människa.
Påminns om detta på ett tåg, ännu en av dessa otaliga konsultresor under ett år. Sitter oftast på en soloplats, djupt försjunken i datorn och egna tankar, I en bubbla, onåbar för den närmsta omvärlden; tillsynes ointaglig. Men oftare avstängd? Även om det finns många vinster – hinner mejla, tänka klart, ladda ur, ladda om….
Idag hamnade jag i en kupé med tre andra. Och fick nya livsberättelser, nya lärdomar. Om än små och flyktiga, så ändå möten – i ögonhöjd.
När flyter jobbet på, när är det ”bara” enkelt. Och när blir det svårt?
Och hur agerar du i dessa två, olika lägen.
Skyller du på någon när det är trögt; andra eller dig själv? Biter du ihop? Ser du det som en spännande utmaning och ger dig raskt in och jobbar fram lösningar? Stannar du upp och reflekterar? Eller lite av allt det där? Eller något helt annat?
Vad funkar bäst? Berätta!
